Ett nytt år med nya föresatser och möjligheter. Här har det varit tyst rätt länge, luften gick ur mig nån gång i november när jag hade jobbat alldeles för mycket och det dessutom hände ett par jobbiga grejer på hemmaplan. Men allt är mycket bättre nu, allt ordnade sig till det bästa och julen kom som en gudasänd gåva med mycket tid för vila och för att bara vara med familjen. Vi har nästan ingen nära släkt i Sverige vilket är både sorgligt och tråkigt men också ganska skönt – vi behöver inte ha gäster eller gå bort om vi inte vill. Men sorgligt för att det inte finns någon kvar i den äldre generationen. Min sista moster gick bort för snart ett år sedan, min svärmor för bara en vecka sedan. Det känns konstigt att vi är äldst nu, min man och jag. Det är ju en himla tur att vi har varsin klok syster. Plus en och annan klok kusin.
Så mycket matlagning blev det inte i julas, men godistillverkning! Det var väl det som behövdes
just då ... och stickning! Hur kunde jag låta bli att sticka och hålla på med garn under så lång tid? Barnen kom i vägen för garnen, kan man säga. Mitt garnförråd hade skingrats för vindarna men tack vare Tradera är det nu rejält påfyllt och jag har så det räcker till ett skapligt antal projekt. Men även om jag kan bli lätt manisk när det gäller nyfunna eller återfunna intressen är mitt förråd långt från detta som jag hittade på en av alla svenska stickbloggar.
Men alltså, matlagning, körsång och handarbete – hur himla förutsägbar får man bli? Jag som är tekniker i botten, ska jag verkligen inrätta mig i könsrollsledet? Och min man är den som fixar och lagar och går ut i garaget och snickrar när han vill koppla av. Arrgh, det var väl inte de förebilderna vi skulle ge våra barn??
Emellertid var det jag som slängde ut granjäveln, det brukar maken göra annars. Han var rätt glad att slippa. Och det kan jag säga, det var värt vartenda öre att köpa en kungsgran som inte barrar.
