Det allra värsta, mest ofattbara har hänt K och hans L, nämligen att förlora ett barn. Att gå i stort sett hela tiden ut utan att några varningstecken har visat sig, att ha förberett sig emotionellt och praktiskt på ett nytt liv i alla bemärkelser, för att sedan få allt grusat och slaget i spillror på några få ögonblick. Kanske det inte ges fler chanser heller. Hur går man vidare efter detta? Jag tänker på deras lilla flicka och är så oerhört tacksam för mina barn som tillkom och föddes utan några som helst problem. Det är inte rättvist.
Inte heller är det rättvist att Jessika ska vara så hårt drabbad av sjukdom. Hon är ung men har under flera år tvingats genomgå så många undersökningar, så många behandlingar med tveksam prognos. Hon har fått sitt liv in- och utvänt av Försäkringskassan och alla möjliga andra instanser. Folk har åsikter om vad hon bör göra eller inte göra. När hon fick sin pacemaker för ett par veckor sedan hade hon väl fått kunna komma hem ett tag och må bra, eller hyfsat i alla fall, och bara få vara sig själv ett tag? Åh nej, då börjar levern krångla och hon har nu att ta ställning till en mycket långvarig och potentiellt farlig behandling. Ändå har Jessika en sån sjujävlarns fighting spirit och självdistans och bryr sig alltid om andra trots att hon själv kan ha det jävligt. Beundransvärt!
Tänk om man kunde dela med sig av sin livspoäng lite, de kunde faktiskt vara lite bättre fördelade, det var nån som inte blandade leken ordentligt innan given.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar