Tilapia till middag

Ny bekantskap

Häromdan hittade jag en ny fisk i frysdisken på Coop, Tilapia av märket Ullmo - mycket spännande, men jag tordes faktiskt inte köpa förrän jag hade konsulterat min Lövin. Hon gav dock tummen upp: Tilapia är mycket lämplig att odla, äter larver och insekter men de odlade föds upp på vegetabilier. Tilapia kommer ursprungligen från Afrika och tillhör familjen ciklider som ju också innefattar många akvariefiskar. De odlas framförallt i Sydostasien - långt, men transporterna går med båt.

Vacker färg! Stunsig konsistens!

Filéerna visade sig vara vackert rosa och ganska stadiga eller bitiga, det här blir nog bra att grilla i sommar. Idag hamnade den emellertid i en gryta och i stekpannan, och så här blev det:











Till vänster: gryta innehållandes morötter, palsternacka, jordärtskocka, brysselkål, diverse blast från kylen, schalottenlök, vitlök, lantbuljong och passerade tomater. Till höger: filébitarna ligger och gonar sig ovanpå grönsakerna.

Den blev god i grytan och höll ihop rätt bra. Matig! Sen blev vi ju tvungna att provsteka också, sonen äter helst fisk bara om den är stekt. Ännu bättre: fin vit färg, mjuk och skivig konsistens. Ingen utpräglad smak, men mild och fin.

Tilapian byxade sig själv

Men framförallt tror jag den blir himla bra på grillen i sommar. Förresten är det ju snart vår, man kan väl nästan plocka fram grillen nu väl?

Legobiten fyller 50!

Till skillnad från Lotten har jag bara tre barn, men jag känner mycket väl igen mig i det där med golgatavandring på legobitar. (Eller ska det vara Golgatavandring på Legobitar?) När barnen var små klev man jämt på dem. Men det var inte det värsta, det var värre att hålla reda på alla bitar - för till skillnad mot när jag var liten köper man ju nu satser som ska bli slott eller borgar eller i alla fall bilar eller flygplan, och man vill ju kunna bygga modellen som den ska vara, och varje modell har alltid specialbitar som man måste ha.

Den falkblick för legobitar som jag utvecklade under dammsugning skulle jag gärna ha idag för trattkantareller - varför har jag inte det?

Nåja, tvånget att hålla reda på samtliga legobitar mattades turligt nog med åren annars hade jag nog varit institutionaliserad idag. Nu ligger alla legobitar i en stor flyttkartong utan någon som helst inbördes ordning. Barnen hade inga problem med oordningen!

Två gånger har vi varit på Legoland i Billund som faktiskt är ett väldigt mysigt ställe. Det som slog oss var att personalen var så trevliga, de verkade ha så kul på jobbet vilket smittade av sig på besökarna. Och alla bedårande små miniatyrlandskap, jag minns inte nu hur många, men det var ganska många trädgårdsmästare anställda som bara pysslade om miniträden och -buskarna. Vid första besöket på Legoland hade vi strax innan varit på Madurodam i Haag - som ju också var väldigt sevärt, men som helt saknade den där lekfullheten som vi upplevde på Legoland.

50 år - i kväll ska vi fira med att bygga Lego!

Legos hemsida

Allt har redan uppfunnits

Nu har jag sett Isprinsessan och Predikanten, tv-versionerna av Camilla Läckbergs storsäljare. jag hade redan sett första avsnittet av Isprinsessan, men såg om det nu för att ha allt aktuellt. Jag har inte läst nån av Läckbergs böcker men tänkte bilda mig en uppfattning utifrån tv-serien.

Min första tanke i båda historierna var att jag hade jag inte sett det här förut, eller hade jag faktiskt läst boken fast jag inte kom ihåg det? Nej - det var nog helt enkelt så att jag har sett alla ingående komponenter men nån annanstans. Galna präster, tyranniska fäder, självmord som egentligen är mord, missförstådda konstnärer, hjältens chef och arbetskamrater som är odugliga och/eller bindgalna, gamla släktfejder, den förbjudna kärleken mellan de båda falangerna; typ Romeo-Julia och Ronja-Birk. Och allt är så onödigt karikerat - Göran Ragnerstam är oemotståndlig, men de andra är liksom bara för mycket. Det mesta kanske kan förklaras med långtgående inavel men inte de våldgästande släktingarna eller vad det var - ursäkta, men såna där människor finns nog inte. Var de sådana i boken också?

Det blir nog inga fler Läckberg för mig, om jag inte någon skulle bli totalt desperat, ha massor av tid att slå ihjäl och enbart ha Läckbergböcker att tillgå.

Kokoskolakaka med kvitten

I alla fall blev kanten lite kolaaktig tack vare sirapen, vilket visade sig vara mycket mumsigt. Det här receptet kom faktiskt till helt och hållet på fri hand, jag börjar tydligen fatta att man kan prova sig fram även när det gäller kakor. När det gäller matlagning och brödbak släppte jag på recepttvånget för bara några år sen, somliga mognar sent!

Jag borde verkligen inte skriva om kakor eftersom jag verkligen inte borde äta dem, i alla fall inte förrän jag har kommit i de kläder jag vill komma i. Men det kanske är ett bra substitut att blogga om kakor? Ungefär som att fönstershoppa alltså? Dagens föresats blir att skriva om en kaka men därefter koka purjolök på fransyskt vis som Åsa tipsade om för ett tag sen. Och en lååång hundpromenad!

Kakan innehåller inga ägg. Man kan ev. dra ner på mjölet och plussa med lite extra mandelmassa. Citronsaft och -skal gav en trevlig syra och fräschhet.

Kokoskolakaka med kvitten

Till kakan:

1-2 kvittenfrukter, äpplen eller päron

100 g smör

2 dl kokosflingor

2 dl vetemjöl

100 g riven mandelmassa

1 dl råsocker

1 dl sirap

rivet skal av 1 citron

1 msk citronsaft

2 tsk vaniljsocker

1 tsk bakpulver

1 krm salt

Ovanpå:

1 dl grovhackade nötter

50 g grovriven mandelmassa

Smöra en rund springform och beströ med kokos. Smält smöret. Blanda alla torra ingredienser inklusive mandelmassan. Blanda i sirap, citronsaft och smör. Klicka ut i formen.

Skala och kärna ur frukten, dela i smala klyftor. Stick ner klyftorna i smeten. Fördela den rivna mandelmassan och nötterna ovanpå och grädda i 175–200° i 30 minuter (eller tills frukten är mjuk och kakan har fått fin färg).

Servera med punschgrädde.

Nytt år

Ett nytt år med nya föresatser och möjligheter. Här har det varit tyst rätt länge, luften gick ur mig nån gång i november när jag hade jobbat alldeles för mycket och det dessutom hände ett par jobbiga grejer på hemmaplan. Men allt är mycket bättre nu, allt ordnade sig till det bästa och julen kom som en gudasänd gåva med mycket tid för vila och för att bara vara med familjen. Vi har nästan ingen nära släkt i Sverige vilket är både sorgligt och tråkigt men också ganska skönt – vi behöver inte ha gäster eller gå bort om vi inte vill. Men sorgligt för att det inte finns någon kvar i den äldre generationen. Min sista moster gick bort för snart ett år sedan, min svärmor för bara en vecka sedan. Det känns konstigt att vi är äldst nu, min man och jag. Det är ju en himla tur att vi har varsin klok syster. Plus en och annan klok kusin.

Så mycket matlagning blev det inte i julas, men godistillverkning! Det var väl det som behövdes just då ... och stickning! Hur kunde jag låta bli att sticka och hålla på med garn under så lång tid? Barnen kom i vägen för garnen, kan man säga. Mitt garnförråd hade skingrats för vindarna men tack vare Tradera är det nu rejält påfyllt och jag har så det räcker till ett skapligt antal projekt. Men även om jag kan bli lätt manisk när det gäller nyfunna eller återfunna intressen är mitt förråd långt från detta som jag hittade på en av alla svenska stickbloggar.

Men alltså, matlagning, körsång och handarbete – hur himla förutsägbar får man bli? Jag som är tekniker i botten, ska jag verkligen inrätta mig i könsrollsledet? Och min man är den som fixar och lagar och går ut i garaget och snickrar när han vill koppla av. Arrgh, det var väl inte de förebilderna vi skulle ge våra barn??

Emellertid var det jag som slängde ut granjäveln, det brukar maken göra annars. Han var rätt glad att slippa. Och det kan jag säga, det var värt vartenda öre att köpa en kungsgran som inte barrar.